Pankobakad torsk med citron- och dillsås

Det finns maträtter man lagar med självförtroende. Sådana där man redan när man ställer fram tallrikarna vet att det här kommer gå hem. Pasta till exempel. Pasta är i princip att spela familjemiddag på easy mode.

Och så finns det fisk och potatis.

Framför allt om man har en son som, sedan han blev matmogen, verkar ha haft ett högst personligt problem med ungefär allt som går i färgskalan vitt, beige och blekgult.

Potatis? Nej tack.
Fisk? Ännu mer nej tack.
En kombination av fisk och potatis? Nu börjar vi nästan provocera.

Det märkliga är förstås att pasta tydligen fått permanent uppehållstillstånd trots att även den, om vi ska vara petiga, ligger ganska stadigt inom beigeområdet. Men barnlogik har aldrig varit känd för att vara just det – logisk.

Så när jag började med den här middagen hade jag inga storstilade planer. Det var tisdag, torsken var fortfarande halvfryst och ambitionen låg ungefär på nivån ”vi behöver äta middag och helst något annat än carbonara igen.”

Planen var pankobakad torsk, kokt potatis, lite grönsaker och en kall citron- och dillsås.

Fullständigt rimlig vuxenmat.

Potentiellt katastrofområde för den yngre delen av hushållet.

Torsken fick därför först några minuter ensam i ugnen eftersom den fortfarande var lite fryst. Det visade sig dessutom vara ett riktigt bra drag. Halvfryst torsk släpper en hel del vätska, och den vätskan vill man inte gärna kapsla in under ett lager panko om målet är krispigt och inte… blöt sand.

Efter några minuter hällde jag alltså bort vätskan och lade på en blandning av smör, panko, citron och dill.

Sedan hände något mycket trevligt i ugnen.

Pankon blev ordentligt gyllene och frasig, torsken höll sig saftig och citronen gjorde precis tillräckligt mycket väsen av sig.

Och så satte vi oss och åt.

Min son åt.
Min dotter åt.

Vilket redan där kändes som ett starkt resultat.

Sedan åt de upp.

Och sedan ville de ha mer.

Vid det här laget började jag misstänka att någon bytt barn med mig.

Men nej.

Båda barnen tog två portioner.

Två.

Av torsk och potatis.

Jag vill egentligen inte blåsa upp det här mer än nödvändigt, men med tanke på vår tidigare historik med just fisk, potatis och beige mat känns det ändå rimligt att dokumentera händelsen ordentligt. Möjligen även kontakta Riksarkivet.

För det här är kanske det bästa betyg jag kan ge en vardagsrätt.

Inte att den var avancerad.
Inte att den såg restaurangig ut.
Inte att jag hade behövt stå vid spisen i två timmar och reducera någonting till hälften.

Utan att jag gjorde en ganska vanlig fiskmiddag en tisdag och alla åt samma mat utan förhandlingar, reservmackor eller strategiska högar vid tallrikskanten.

Det är vardagslyx på riktigt.